Jag vet faktiskt inte när det började, själva diskbråcket som föregick modic förändringarna. Nån gång mellan 2018 och 2019 tror jag.
Så här i efterhand tror jag det var nån form av pyspunka, disken läckte ut på sidan och nerverna klarade sig rätt okej. Hade visserligen ont i höger ben och det strålade ner i foten under lång tid och allmänt trött känsla i ryggen. En hård känsla när jag bar tungt (tex kassar från Ica eller hästens vattenhink).
Det hela tog fart när jag hösten 2019 ramlade jag på en ramp i stallet där jag hade min häst. Jag slog i höften och armbågen. Fick en akut bursit i axeln och efter mycket mankelimang med sjukvården (ta en alvedon och åk hem), så fick jag tips om en sjukgymnast med en ultraljudsapparat som såg att jag hade kalk i axeln. Han remitterade mej till en läkare i Göteborg och jag fick en kortisonspruta i axeln.
Först då märkte jag egentligen att jag hade mer ont än vanligt i bäckenet/höften. Sen kom Corona och jag blev liggande i sängen i tre veckor jättesjuk våren 2020, det gjorde inte saken bättre och ryggen värkte mer och mer. Efter detta var det som en långsamt sluttande nerförsbacke där jag valsade runt mellan osteopater, kiropraktorer, naprapater, sjukgymnaster, fysioterapeuter och vårdcentralen. Gemensamt för dom alla var att oavsett vilka övningar jag skulle göra så blev jag sämre av dom. En manlig kiropraktor hittade att jag var sned i bäckenet och si-lederna och korrigerade och korrigerade och korrigerade och korrigerade, hela våren 2020. Han tyckte efter ett tag att jag var frisk och skulle söka hos sjukgymnast för rehablitering. Jag försökte förklara att det inte alls var bra, men eftersom jag då (tillfälligt) var rak så var det inte mycket att göra. Det blev inte bättre. Sommaren 2020 kunde jag inte längre gå på nån längre promenad och fick hitta på alla möjliga krux för att kunna mocka i stallet, halva grepen åt gången, och halva skottkärran. Sen fick jag fylla vattenhinken med mindre hinkar. Hitta en sten att stå på så jag kunde komma upp på hästen. Gå med hötjugan fem gånger med hö till boxen. Tillslut fick jag be om hjälp av min sambo, som har mockat sedan dess, stackarn.
Detta fotot är från sista gången jag klarade att sitta på min häst, tur att jag inte visste då vad som väntade runt hörnet....
Som tur är, eller kanske inte, så kunde jag ta mej till jobbet rätt länge. Jobbar på kontor och efter att jag gått igenom 10 olika stolar fick jag tag i en Kinnarps dyr jävel som jag klarade av att sitta i. I december 2020 började det dock att bli omöjligt att både att sitta i bilen och att gå 20 meter in på mitt kontor, utan jag fick gå till vårdcentralen.
Då fick jag första försmaken om vad jag stod inför, jag möttes av en läkare på vårdcentralen som var totalt oförstående och till och med skrattade åt mej när jag beskrev mina symptom. Jag frågade om man inte kunde ta en röntgen, men fick då till svar att jag först måste gå hos sjukgymnast i två månader innan det kunde bli aktuellt med en remiss. Inte heller sjukskrivning var möjligt enligt läkaren, utan han tyckte att det inte var något större fel på mig, förutom att han tyckte jag hade högt blodtryck (undra varför) och ville att jag skulle börja äta blodtrycksmedicin. (Nä, jag skojar inte) Han kunde dock på nåder tänka sig att skriva ut mer Etoxicorb till mej som jag hade fått av en annan läkare i väntan på tid hos läkaren på vårdcentralen. Kom knappt ut till bilen, och fick alltså boka en ny tid hos sjukgymnasten en trappa upp och vänta några veckor till.
När jag kom till den första sjukgymnasten undersökte hon mej och jag indikerade för tre olika saker, diskbråck, si-leder och en tredje grej som jag inte kommer ihåg. Hon vägrade göra något mer med mig innan hon hade fått se en röntgen... (!!) Efter att hon klämt och känt så var jag helt kass och återigen var jag inte säker på att jag skulle klara mej 50 meter ut till bilen, men som man är biter man ihop och tvingar sig trots att kroppen skriker NEJ allt den kan.
Ringer till vårdcentralen igen, men får besked om att det inte kommer bli någon röntgen utan att jag får gå till sjukgymnast som dom tidigare meddelat mej. Nu lipar jag som en dåre och inser att jag kommer få gå hemma utan sjukersättning, för jag klarar ju inte att ta mej till jobbet. Det är julledigt på mitt jobb och hela julledigheten tillbringar jag på en stol, för konstigt nog i det skedet svullnade ryggen upp varje gång jag lade mej ner, och när jag sedan skulle ställa mej upp så blev ryggen som en planka och det gjorde fruktansvärt ont för varje rörelse. Det enda var att antingen sitta med ispåse på ryggen i omgångar, så släppte krampen någorlunda efter ett par timmar, eller sitta i 45 minuter i bilen med full stolsvärme. Kunde inte gå mer än 20 meter, och då med enorm smärta. Kunde inte stå still och laga mat, utan fick ha en pall att sitta på. Nätterna var hemska, varje gång jag vände mej fick jag planera och dra mej runt på lakanet som en säl för att det inte skulle hugga i ryggen. Att gå på toa var ingen barnlek, både att sätta sig och att resa sig från toa kunde resultera att det högg i ryggen och jag stod och skrek rakt ut.
Under december månad 2020 tipsade min bror mig om att besöka en kvinnlig kiropraktor som han hade varit hos och som var specialist på bäcken, hon hade även tipsat att man kan få göra röntgen via deras klinik på ett privat sjukhus i Göteborg. Jag bokade tid och efter undersökning fann hon samma indikationer som sjukgymnasten och rekommenderade mej att göra MR röntgen innan hon kunde gå vidare och behandla mitt skeva bäcken, låsta s-i leder, höft och sacrum. Hon skickade en remiss till MR och den 14 januari 2021 gjorde jag den.
Svaret löd: "L5-S1: Helt höjdreducerad disk med Modic 2. Lätt diskbuktning men ingen nervpåverkan. Relativt uttalad atrofi av djupa paravertebrala muskulaturen.
Efter genomgång med kiropraktorn så menade hon på att detta var goda nyheter, hon kunde gå på och justera mitt bäcken och si-leder/sacrum. Jag fick nån halvskum förklaring på att modic var något med diskbråcket och sen var det inte mer att prata om vad gäller modic, det hade inte med mina smärtor att göra. Punkt.
Jag tog med mej röntgenutlåtandet till vårdcentralen och återigen fick jag kalla handen, det fanns enligt dom ingenting på den som kunde vara förklaringen till mina smärtor och dom hänvisade mej återigen till sjukgymnasten. Jag gjorde ett nytt försök hos sjukgymnasten och blev jättedålig. Efter det ringde jag igen till vårdcentralen och bölade och bad att få träffa en ortoped, efter många turer så visade sig det att dom hade en inhyrd ortoped som kom då och då, och honom fick jag på nåder en tid hos. Det var den första av läkarna som faktisk förstod att jag var riktigt dålig. Han sjukskrev mej 100% för diskbråcket och si-leder/instabilt bäcken, men rekommnderade att jag skulle gå kvar hos kiropraktorn. Han skrev även ut mer av den smärtstillande medicinen Etoxicorb.
Efter detta blev det först en förbättring, och jag trodde faktiskt att det var över. Skalade upp och kom tillbaka till jobbet i maj 2021. Kunde dock fortfarande inte stå still, eller gå längre sträckor, kanske max 500 meter. Samma stela känsla på morgonen som kunde sitta i under flera timmar. Kiropraktorn kom fram till att jag började bli frisk (samma argument som kiropraktor 1) och att jag skulle börja gå till sjukgymnast för rehabilitering. Hon tyckte även att jag skulle börja fasa ut dom smärtstillande tabletterna, och det gjorde jag under nån veckas tid. Då förstod jag att jag inte alls var frisk, smärtorna kom tillbaka med full kraft, och minsta vridning när jag var i den "stela fasen" gjorde att si-leder och sacrum kunde vrida sig ur led. Jag förstod också att de smärtstillande tabletterna bidrog till att jag blev sämre, eftersom jag inte kände var gränsen gick för smärtan. Det räckte att jag satte mej lite snett i bilen så drog jag bäckenet ur led. Kan det vara sängen? Bytte bäddmadrass, sida på sängen, och tillslut köpte vi helt ny säng.
På vårdcentralen hade den inhyrda ortopeden slutat under sommaren och jag var åter hänvisad till dom vanliga läkarna, alltså noll hjälp därifrån. En läkare sade till mig på telefon att "du kan ju inte räkna med att du är 20år längre", jag undrade då vad som hänt med åren mellan 49 och 85, på fullt allvar. I efterhand ångrade jag att jag inte bad henne boka in mej på närmaste äldreboende eller hospis, om det är så här livet efter 49 ser ut.
Jag hade fått ett tips om en laserbehandling hos en fysioterapeut och gick dit. Jag blev fruktansvärt dålig efter behandlingen och kunde knappt ta mej 5 meter ut i bilen från hennes bänk i sitt lilla gästhus på tomten. Detta satt i hela dagen efter och när jag kontaktade henne stå ville hon att jag skulle komma tillbaka dagen efter för en ytterligare omgång. Även då blev jag väldigt dålig. Hon såg att si-lederna var ur läge och jag gick tillbaka till kiropraktorn.
Där fick jag en utskällning över hur jag kunde gå till en outbildad fysioterapeut och det där med laser var riktig bullshit. Jaha. Kiropraktorn rättade till mej och jag stapplade till bilen och det var knappt jag kunde vika mej in i bilen så stel var jag (så var det efter varje kiropraktorbehandling). Efter detta skrev jag först en egenremiss till Sahlgrenska ortoped, som kom tillbaka med hänvisning att jag skulle söka hos remautolog, egenremissen som jag skrev till remautologen kom tillbaka med hänvisning att jag skulle söka hos vårdcentralen. Som en boll i ett flipperspel.
Därefter försökte jag igen hos sjukgymnast, en ny tjej denna gång. Efter att vi hade pratat och hon hade tittat på min journal så säger hon att jag ju är en modicpatient, och modicpatienter blir ofta sämre av träning. Hon berättade att modic förändringar är att det blir en gelé aktig substans inne i kotorna och hon hade haft en modic patient för några år sedan som dom inte heller kunde hjälpa. Jag är henne ett stort tack skyldig för att hon satte mej på Modic spåret och jag gick således hem och började googla.
Hamnade så småningom på Modikklinikens hemsida i Odense och efter en självtest på deras sida + ett mail till kliniken skickade jag min MR röntgen till dom (USB). Det kom ett svar redan efter ett par dagar att granskning av min MR visade bakteriella modicförändringar, och att jag var välkommen till dom för behandling.
Skickade svaret till min vårdcentral, men möttes av samma märkliga tystnad och kalla handen. Sköterskan som ringde hänvisade till antibiotika resistens och risker med antibiotika. Jag är ju inte helt dum i huvet så jag förstår argumentet, men tycker att det är värt risken för att återfå ett värdigt liv. Det tycker dock inte min vårdcentral och tänker inte heller sjukskriva mej under behandlingens varande.
Nästa inlägg tänkte jag skulle handla om själva behandlingen, så jag stoppar här för nu :)
Mvh Carina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.